Vinnare i mitt eget liv

Jag satt inklämd på bussens säte mellan min vän och en fullpackad resväska. Bussens chaufför hade antagligen en dålig dag för jag hade aldrig varit så rädd att agera passagerare på en buss förut. Hög hastighet och hastiga inbromsningar fick mig att uppfatta vår busschaufför som väldigt oansvarig.
  Det var dock inte detta som var den huvudsakliga orsaken till att ångesten sakta men säkert smög sig på mig bakifrån. För varje meter vi lade bakom oss blev avståndet till flygfältet allt kortare. Plötsligt fick jag ögonen på en skylt som meddelade att vi skulle svänga vänster för att komma till terminal två. Jag tog ögonkontakt med min vän som tog tag i min hand. “Det blir nog bra” sade hon. Jag försökte le. Om jag lyckades kan det inte ha sett trovärdigt ut. Jag började fingra på handtaget till min resväska och lyckades därmed undvika min kropp att börja skaka hejdlöst.
   Ångesten orsakades inte av flygfältet eller den kommande flygresan, det var hela resan i sig självt som var boven i dramat. Jag har rest mycket i mina dagar, men jag har aldrig slängt ut mig själv ur trygghetszonen på detta sätt förut. Mitt i mina stormiga dagar lättade jag på ankaret och hade världen som min destination. Bort från mitt trygga hem, mina trygga rutiner och mina trygga människor.
   Det var ett stort steg för lilla mig, men idag är jag starkare än innan. Idag inser jag att det gick. Jag är hemma från en fin resa. Jag lever och kan därmed känna mig stolt över mig själv. Jag klarade det. Jag är en vinnare i mitt eget liv. Det är någonting vi alla borde få känna.

Rebecca