Alla historier är viktiga, även de jobbiga

Jag vaknade med ett starkt illamående en fredagsmorgon den andra provveckan i mitt första år som gymnasieelev. Jag tog en lång dusch, valde kläder med omsorg och borstade tänderna betydligt längre än två minuter. Jag fick tvinga i mig några skedar yoghurt, men till slut insåg jag att jag inte kunde dra ut på tiden längre. Nu skulle jag bli tvungen att springa till skolan för att hinna i tid till dagens fysikprov. Jag hade läst som en galning kvällen innan utan att känna att jag behärskade ämnet. Fysik hade aldrig tillhört min starka sida, men för mig spelade det ingen roll. Vitsord under 8 var under denna tid inte acceptablet i min lilla bubbla till värld.
   Med en djup suck satte jag mig ner på en ledig plats i klassrummet. Efter en stund hade jag provet framför mig. Jag läste den första uppgiften. Jag fattade ingenting. Samma var det med den andra uppgiften. Mitt illamående tilltog. Jag sneglade mot dörren. Allt jag ville var att lämna allting och storma ut ur rummet. Jag hade lyckats lösa två av sex uppgifter. Jag frågade lärarinnan om jag fick lov att gå ut på toaletten. Det fick jag. Jag svettades, darrade och mådde så otroligt illa. När jag kom tillbaka till klassrummet förklarade jag hur dåligt jag mådde och lämnade upp mitt halvfärdiga prov. Jag kunde inte för någonting i världen tänka mig att stanna kvar i skolan. Jag fick lov att gå hem av lärarinnan och jag gick hem med gråten i halsen. Jag hade nyss upplevt min första panikattack.

Rebecca