Psykologen

Varje onsdag lyssnar jag på tolvslaget från Åbo domkyrka i radion. Det har blivit lite av en vana, eftersom jag för tillfället alltid befinner mig på samma ställe klockan tolv på onsdagar. Jag sitter i en korridor vid hälsocentralen, skummar genom en veckotidning och väntar på klockslaget i radion som alltid är påslagen. När klockorna har slutat ringa vet jag att det inte är länge kvar innan det bekanta ansiktet kommer att dyka upp samtidigt som dörren slås upp till rummet som jag både älskar och hatar.
    Det är många som skäms när de tvingas berätta att de regelbundet besöker en psykolog. Jag kan ibland tycka att det är jobbigt att till exempel meddela frånvaro på grund av en tid till psykologen, men egentligen är det inte någonting att skämmas över. Alla behöver få prata om sina tankar, funderingar och problem ibland. Människan är ju trots allt skapad till att leva tillsammans med andra.     Genom att besöka en psykolog eller kurator så tar man hand om sig själv. Då jobbar man aktivt för att psykiskt börja må bättre. Det finns ingen som mår psykiskt bra hela tiden. Nu som då drabbas vi alla av motgångar i livet som vi kan behöva bearbeta genom att prata om det, så varför ska vi skämmas över någonting så mänskligt som att prata?
    Vi människor fungerar på olika sätt. En del av oss är duktiga på att visa sina egna känslor och erkänna sina problem, medan andra tycker det är fruktansvärt svårt. Hur man än fungerar så är det okej, men jag tycker inte att det ska vara skämmigt att gå till en psykolog. Därför ställer jag mig i fören och berättar om hur mina onsdagsförmiddagar ser ut för tillfället.

Rebecca