Regnet smattrar med ojämna mellanrum på fönstret bredvid mig. Ur högtalarna strömmar toner av Beethoven; Piano Sonata No.14 In G Sharp Minor. Allting jag håller på med är halvfärdigt: Det ligger fortfarande pappersrester kvar på golvet av mitt pysslande tidigare idag, jag har diskat den första omgången av disk men inte den andra, ett paket av två är inslagna, en tvättmaskin är igång och resväskan ligger öppen på sängen.
Jag behövde en paus från allting, satte mig ner i soffan och började naturligtvis tänka. Den här gången tänkte jag på känslor. Kärlek framför allt, och inte vilken kärlek som helst. Jag tänkte på förälskelser. Det är ingen hemlighet att jag aldrig haft en pojkvän, men det betyder givetvis inte att jag aldrig varit "småkär" eller förälskad.
Många gillar den där känslan av att vara förälskad i någon, att hjärtat slår en volt eller två när man får syn på personen i fråga eller när någon nämner hens namn. Känslan av att gå på rosa moln. De gånger jag tagit mod till mig och berättat för en väninna om en ny förälskelse har hon ofta sagt något i stil med Oj, vad roligt! Men jag tycker inte alls det är roligt. Faktum är att jag tycker det är rätt jobbigt. Kanske det beror på att mina känslor aldrig har varit besvarade, eller så kanske det beror på att jag inte vet vad jag ska göra med så starka känslor som väller över mig. För mig kan en förälskelse bli ett helt projekt som jag inte kan släppa taget om.
Är det här någonting udda, eller finns det människor som känner igen sig? Finns det någon vänlig själ som vill dela med sig av sina tankar kring ämnet? Jag diskuterar gärna.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar