Att ta plats

Om det är någonting jag är riktigt dålig på här i världen så är det att ta plats. Jag är dålig på att vara stolt över mig själv eller någonting jag åstadkommit. Jag är dålig på att säga vad jag egentligen tycker och jag är dålig på att ryta till.
    Jag tycker personligen att det är väldigt svårt att veta vad som är lagom när det kommer till att verkligen ta plats, att visa sig själv och sina åsikter. Jag antar att vi alla har olika uppfattningar om vad som är för mycket, för lite eller lagom. Jag har alltid varit en sådan som har reagerat väldigt snabbt och starkt på sådana människor som tar mycket plats. Jag tror det är det som har varit en stor bidragande faktor till att jag alltid varit rädd för att ta för mycket plats, att anses vara för frispråkig eller stor på mig själv. Det har formats till ett problem som jag idag kan lida ganska mycket av. I rädsla av att stämplas som stor på mig själv har jag istället lagt alla framför mina egna behov och försökt göra mig själv så liten som möjlig. Det är verkligen en konst att hålla balansen och svårt att ta sig upp respektive ner när man en gång tagit sig för långt åt någondera hållet. Det är i alla fall min uppfattning som jag fått nu när jag insett att jag inte kan fortsätta som jag alltid har gjort.
   Jag har nu åter igen blivit uppmanad att försöka ta mera plats, visa mig själv och mina åsikter och verkligen känna att det är okej att göra det. Men det är svårt när man under lång tid alltid lagt sig själv åt sidan.

Rebecca