Den ensamma saknaden

Att känna saknad och längtan är inte känslor jag någonsin lidit brist på. Det finns alltid någon jag saknar eller längtar efter, men jag har insett att det antagligen alltid kommer att vara så. Det är okej, det kan jag leva med.

   Att längta efter någon är en helt annan sak än att sakna någon. I alla fall i mitt huvud. Att längta efter någon är för mig en tudelad känsla. Dels är man ledsen över att tiden inte går snabbt nog, att man inte får träffa den efterlängtade just då när man som mest vill det. Men samtidigt bär längtan på en glädje, det kommer den dag då man får träffa sin efterlängtade. Ofta är längtan dessutom besvarad. Det ligger betydligt mera ljus och hopp över längtan än vad det ligger över saknad. Saknad innebär för mig att man inte vet om eller när man kommer att få träffa sin saknade och att man inte riktigt vet om man själv är saknad. Saknad är betydligt mera ensamt och dystert. 

   Ibland blir saknaden alldeles för stor. Då kan jag ingenting annat än sakna. Just nu saknar jag. Jag antar att det är en del av livet att vi alla känner saknad då och då. Jag antar också att ingen egentligen tycker om att sakna, att jag inte på något sätt är annorlunda när jag säger att min saknad blir så stor att den omsluter mig. 

   På något mystigt sätt får det mig att känna mig lite bättre till mods. 

Rebecca