När jag var yngre så drömde jag om att bli konståkare. Enda sedan jag var liten har jag med beundran sett upp till människor som så vackert och graciöst sveper över isen. Fortfarande blir jag lätt förtrollad när jag ser dem framföra sina isdanser.
Som barn tog jag aldrig tag i min dröm. Visserligen var utbudet i den lilla stad jag bodde i inte så stort när det kom till konståkning. Hur som helst så nöjde jag mig med att skrinna på fritiden eller i skolan och följa med konståkningen på TV. Det blev aldrig någon konståkare av mig.
Idag är jag privilegierad över att ha en jämngammal vän som håller på med konståkning. Hon tog tag i sin dröm och idag dansar hon på isen likt en isprinsessa. Jag är så glad för hennes skull, på isen ser hon så lycklig ut. Jag sparkade därför igång jullovet med att åka och titta på när hon och många andra unga konståkare hade juluppvisning. Jag kunde inte hålla leendet borta när min vän steg ut på isen.
Det kanske aldrig blev en konståkare av mig, men det hindrar mig inte från att vara stolt över min vän som idag är en mycket begåvad konståkare. Hon har hittat sin plats på isen medan jag hittade min plats någon annanstans. Tillsammans får vi glädjas över varandra. Genom våra gemensamma intressen har vi hittat en plats för oss.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar