Randis

När jag var nio år fick jag och min bror varsin alldeles egen katt. Vid den tiden bodde vi i lägenhet, så katterna fick därför vara innekatter. När katterna blev lite äldre lät vi dem vistas ute på balkongen när vi var hemma. Vi bodde på tredje våningen, men katterna visade inga tecken på höjdskräck. Efter några år tog vi beslutet att katterna skulle flytta till mommo och moffa. Där fick de vara ute och leva som riktiga bondkatter. Vi ville unna dem den friheten. Sedan dess har katterna bott på landet. Trots det har jag alltid sett min lilla kille som min egen. Han har bara inte bott på samma ställe som mig. 

 För en dryg vecka sedan kom Randis för att bo hos oss ett tag eftersom mommo skulle resa bort. Även om vi flyttat och bor i ett egnahemshus så släpper vi inte ut honom, eftersom vi har väldigt mycket trafik i hörnet vi bor i. 

   Under den här veckan har jag tänkt mycket på den så kallade djurterapin. Det ligger verkligen någonting i det. Jag har varit betydligt gladare av att komma hem den här veckan, för jag har vetat att jag kommer att mötas av någon som verkligen saknat mig. Det är helt sant, han vet vems han är! Det är ingen tvekan på att jag är hans favorit. När jag kommer hem blir han lugn och kärleksfull och det lugnet och den kärleken projicerar han mot mig. Han får mig att må lite bättre.

   Nu sitter jag här i soffan med datorn i famnen och honom bredvid mig. Idag ska han få återvända till landet, så vi njuter av den lilla kvalitetstid vi har tillsammans. Jag är helt medveten om att jag kan låta lite knäpp när jag talar om min katt så som jag gör. Men jag bryr mig inte. För mig är Randis viktig och det kommer han alltid att vara.

Rebecca