Håriga funderingar

En för mig väldigt stor del av mitt långa hår blev bortklippt igår kväll. Ungefär tio centimeter. Jag var mycket nöjd med resultatet enda tills jag stod framför spegeln med händerna i håret. Jag hade lyft upp längden ungefär fem centimeter till och stod med ett leende på läpparna och stirrade på min egen spegelbild. I morse skickade jag ett meddelande till min "privatfrisör" där jag skrev följande:

Jag tror inte vi var riktigt färdiga trots allt. Jag skulle vilja ta lite mera av längden.

Efter en minut kom ett svar:

Ler stort. Du är på hugget nu. 

Jag har haft långt hår i princip hela mitt liv. Som baby tog det ganska länge innan hårväxten satte fart, men när den gjorde det så var det med en ordentlig fart det började växa. Jag var känd för mina "lucialockar" och folk runt omkring mig var avundsjuka på mitt långa, lockiga, guldblonda hår. Jag minns att jag någon gång skulle nämna vad jag var mest nöjd med på min kropp. Jag svarade utan att tveka mitt hår. För ett år sedan var jag i stort behov av en förändring och färgade håret brunt. Jag kände mig som mig själv ett par månader, men började sedan längta tillbaka till det ljusa håret och färgade det på nytt. De där ljusa lockarna är en del av vem jag är.

   Flera gånger har jag lekt med tanken på att klippa av längden och gå med axellångt hår ett tag, men jag har alltid fegat ur. Jag har varit osäker på mig själv och gömt mig bakom mina långa lockar. Den här veckan tog jag dock beslutet att utmana mig själv, göra någonting nytt och stiga ut ur bekvämlighetszonen. Mina ljusa lockar finns kvar, men längden är kapad. Jag är fortfarande jag, men lite tuffare och lite modigare. 

Rebecca