För en dryg vecka sedan packade jag två stor väskor med kläder, sängkläder, böcker och sådant man behöver när man flyttar till ett internat. Jag slängde in väskorna i bilen och körde iväg till staden som skulle bli min nya studiestad. En vecka senare packade jag väskorna igen och flyttade tillbaka hem.
Varken studierna eller stämningen i skolan var ens nära det jag hade förväntat mig. Jag passade inte in, nivån kändes för låg och jag vantrivdes redan från första dagen. Dessutom mådde jag inte så bra när jag kom hem från skolan heller. Energin räckte inte till någonting.
När någon frågade hur det kändes att ha flyttat hemifrån kunde jag ärligt säga att det kändes helt okej. Jag hade fått ett relativt trevligt rum i lägenheten, som dessutom var perfekt belägen i stan. Min kämpis var trevlig och lätt att ha att göras med och det kändes okej att ha kommit hemifrån. När någon sedan frågade mig om skolan kunde jag ingenting annat än jämra mig. Det kändes helt enkelt inte rätt.
Jag bestämde mig ändå att ge situationen lite tid. Även om det bara tog en vecka innan jag var hemma igen så kan jag ärligt säga att jag gav skolan så mycket tid och kraft jag var kapabel till. När jag kom hem till lägenheten efter måndagens skoldag kunde jag inte tänka mig att gå tillbaka nästa dag. Jag hade till och med struntat i att skriva upp mig på kvällsmatlistan bara för att slippa gå tillbaka till skolan samma dag.
När jag berättade om mitt beslut till människor runt omkring mig fick jag ta del av tre olika reaktioner. En del blev besvikna och tyckte att jag hade gett upp för snabbt. En annan del hurrade och applåderade mig över att jag vågat sluta. En tredje del var neutrala. Jag respekterar alla tre reaktioner, alla måste få ha sin egen åsikt. Jag själv känner att jag gjorde rätt beslut och i slutändan är det väl ändå det som räknas? Det är ju trots allt mitt liv det handlar om. Genom att jag känt och lyssnat på mig själv växte jag ett par centimeter, för jag har alltid varit ganska dålig på att lägga fokus på mina egna känslor och behov.
Redan samma dag som jag bestämde mig för att sluta folkhögskolan så skickade jag iväg en hel del jobbansökningar. Jag kände att jag inte ville lägga ännu ett år på studier, jag har ändå många sådana år framför mig. Istället vill jag göra någonting annat; jobba, leva livet, hitta mig själv och lista ut vad det är som jag vill göra.
Jag har redan fått ett första vikariat och det känns bra. Det är härifrån jag fortsätter. Jag har ingen aning om hur mitt år kommer att se ut, men även det känns okej. Jag tror att ett sådant år kan vara nyttigt för mig. Jag vet trots allt att det finns någon som går med mig på vägen och jag litar på att Han leder mig rätt tillslut.
Rebecca
Varken studierna eller stämningen i skolan var ens nära det jag hade förväntat mig. Jag passade inte in, nivån kändes för låg och jag vantrivdes redan från första dagen. Dessutom mådde jag inte så bra när jag kom hem från skolan heller. Energin räckte inte till någonting.
När någon frågade hur det kändes att ha flyttat hemifrån kunde jag ärligt säga att det kändes helt okej. Jag hade fått ett relativt trevligt rum i lägenheten, som dessutom var perfekt belägen i stan. Min kämpis var trevlig och lätt att ha att göras med och det kändes okej att ha kommit hemifrån. När någon sedan frågade mig om skolan kunde jag ingenting annat än jämra mig. Det kändes helt enkelt inte rätt.
Jag bestämde mig ändå att ge situationen lite tid. Även om det bara tog en vecka innan jag var hemma igen så kan jag ärligt säga att jag gav skolan så mycket tid och kraft jag var kapabel till. När jag kom hem till lägenheten efter måndagens skoldag kunde jag inte tänka mig att gå tillbaka nästa dag. Jag hade till och med struntat i att skriva upp mig på kvällsmatlistan bara för att slippa gå tillbaka till skolan samma dag.
När jag berättade om mitt beslut till människor runt omkring mig fick jag ta del av tre olika reaktioner. En del blev besvikna och tyckte att jag hade gett upp för snabbt. En annan del hurrade och applåderade mig över att jag vågat sluta. En tredje del var neutrala. Jag respekterar alla tre reaktioner, alla måste få ha sin egen åsikt. Jag själv känner att jag gjorde rätt beslut och i slutändan är det väl ändå det som räknas? Det är ju trots allt mitt liv det handlar om. Genom att jag känt och lyssnat på mig själv växte jag ett par centimeter, för jag har alltid varit ganska dålig på att lägga fokus på mina egna känslor och behov.
Redan samma dag som jag bestämde mig för att sluta folkhögskolan så skickade jag iväg en hel del jobbansökningar. Jag kände att jag inte ville lägga ännu ett år på studier, jag har ändå många sådana år framför mig. Istället vill jag göra någonting annat; jobba, leva livet, hitta mig själv och lista ut vad det är som jag vill göra.
Jag har redan fått ett första vikariat och det känns bra. Det är härifrån jag fortsätter. Jag har ingen aning om hur mitt år kommer att se ut, men även det känns okej. Jag tror att ett sådant år kan vara nyttigt för mig. Jag vet trots allt att det finns någon som går med mig på vägen och jag litar på att Han leder mig rätt tillslut.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar