Jag har nyligen läst boken "Duktighetsfällan: en överlevnadsbok för prestationsprinsessor" och kunde inte låta bli att spinna vidare på ämnet prestationskrav. Jag tycker det är skrämmande hur snabbt prestationskraven har ökat bara på de senaste åren. Ännu mer skrämmande är det att märka hur allt fler unga människor far illa på grund av alla dessa prestationskrav och att det till och med har gått så långt att det idag inte är ovanligt att unga drabbas av stress och utmattning. Bristen på självkänsla är stor när man väl hamnat i duktighetsfällan. Det är då risken finns att man börjar söka bekräftelse genom att prestera. Då är det bara perfekta resultat som gäller. Att söka perfektion är dock som att söka en nål i en höstack. Trots det styrs man av tankar som "ett perfekt resultat bringar bekräftelse och lycka" och i värsta fall slutar man helt att lyssna på sig själv och springer rakt in i väggen. Därefter väntar en lång och tung återhämtning.
Under en lång tid i skolan var jag en prestationsprinsessa fångad i duktighetsfällan. Min självkänsla låg på botten och jag försökte med alla mina krafter att tillfredsställa mitt behov av bekräftelse genom att ständigt prestera. Det spelade ingen roll vad det handlade om. Resultatet skulle vara gott i så väl modersmål som fysik, även om jag aldrig riktigt trivts i fysikens värld. Goda resultat regnade in, men samtidigt sjönk jag ständigt längre ner i ett djupt mörker. Tillslut tog min energi slut. Jag gick på sparlåga, men så småningom började även den falna. Den lilla energi jag hade lades på skolarbete. Efter skoldagen hade jag inte energi att göra något över huvudtaget. Jag hade inte ens energi nog för vänner. Mitt liv cirkulerade kring att prestera och duktighetsfällan hade ett stadigt grepp om mig.
Så här såg mitt liv ut för ett par år sedan. Jag var en prestationsprinsessa som sakta men säkert drogs in fällan. Jag hade bara ett fåtal vänner och jag hade hela tiden svårt att se framåt. Tack och lov fick jag hjälp, dock inte en dag för tidigt. Vid tiden när jag påbörjade mina gymnasiestudier lärde jag mig att jag inte behöver prestera för att förtjäna eller erhålla bekräftelse. Mina vitsord kanske sjönk en aning, men det var det värt, för jag fick ett liv utanför skolans väggar. Idag har jag många underbara vänner som tycker om mig för den jag är, inte för att jag presterar. Jag trivs i skolan och sköter mina arbeten, men har lärt mig att sätta vettiga mål. Prestationsprinsessan inom mig kommer antagligen aldrig att helt försvinna, men hon får finnas där i bakgrunden som en påminnelse om att ingen är perfekt.
Boken Duktighetsfällan rekommenderar jag starkt till alla prestationsprinsessor där ute, vare sig du redan fastnat, håller på att fasta eller någon gång har varit fast i fällan. Också till dem som inte känner igen sig kan denna bok komma till hands någon gång i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar