Vid den här tiden, precis ett halvt år sedan, låg jag på uppvaket. Jag var alldeles dåsig av narkosen och kämpade för att hålla upp ögonlocken längre än en minut i taget. Varje gång jag vaknade tittade jag på klockan och tänkte att jag måste vara vaken klockan sex så att jag hinner träffa mamma innan besökstiden tar slut. Hon skulle antagligen ha fått sitta med mig oberoende, men att hinna träffa henne var det enda jag kunde tänka på. När klockan slog sex kom en sköterska och frågade om jag kände mig beredd att förflytta mig till avdelningen, vilket jag gjorde och där fick jag äntligen träffa mamma.
En dryg vecka senare åkte jag ner till Helsingfors. Idag när jag ser tillbaka kan jag inte förstå att jag orkade flytta och påbörja mina studier så tidigt efter operationen. Där och då tyckte jag inte att det var så jobbigt, men nu när jag är fullt återställd inser jag hur tungt det verkligen var. Det är också svårt att ta in det faktum att det faktiskt har gått ett helt halvår redan. När jag däremot ser på bilderna jag tog dagen före operationen kan jag inte fatta att jag faktiskt gick omkring med så mycket framtyngd för ett halvt år sen. Det är klart att jag kände skillnad direkt, men med bilderna framför ögonen får jag ett helt nytt perspektiv.
Innan jag opererades läste jag väldigt många "det var det bästa beslutet jag någonsin tagit", "jag ångrar det inte en sekund" och "jag skulle aldrig gå tillbaka"-kommentarer. Ska jag vara helt ärlig så förstod jag mig inte på dem. Jag var så rädd för förändringen. Men idag kan jag med 100% säkerhet säga att operationen verkligen var ett av de bästa besluten jag någonsin tagit, att jag inte ångrar det för en enda sekund och att jag aldrig skulle gå tillbaka.
Ni kan inte förstå hur skönt det var att skriva den där sista meningen.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar