Tacka vetja dagens teknik!
Som från ingenstans började jag sjunga Baka baka liten kaka, en barnsång som lillkillen gillar, vilket resulterade i en ökad saknad efter honom. Jag saknar honom alltid när jag är här i Helsingfors, men ibland är längtan nästan olidlig. Senare på kvällen ringde min telefon. Pappa vill starta FaceTime stod det på skärmen. Det brukar betyda att lillkillen dyker upp på skärmen när jag tycker på den gröna luren, så jag skyndade mig att svara. Och där var han!
Lillkillen orkar vanligtvis inte facetimea mycket mer än fem minuter, vilket är helt förståeligt. Jag är ju egentligen inte där, jag är bara en person i skärmen som pratar som Becca. Men igår kändes det nästan som om jag var där med honom, för mitt i allt gömde han sig bakom en fåtölj. Jag frågade vart han försvann och när han kikade fram spelade jag glatt överraskad: Där är du ju! Och vad han skrattade! Han gömde sig igen och så fortsatte vi. Vi kunde alltså leka tittut tillsammans, jag i Helsingfors och han hemma i Österbotten. Hur fantastiskt är inte det?
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar