Aaofhwfgpr gomgmwgj japgj rpergl. Oergjh aorgihwirgphwegn wiefh efi hfie si eogihwg wig spig . Jakfj soihaoighwoigg svvh sidghv osig oafwihgpwg pjgworäg ifmhg wgiheg wpepowejg sdglweg. Af aoif. Diaodhgoaihgo idfhoihg gagieug pquööeih qpfihq fpifqfuwefåoe foquef. Kaoejfh owufhowaif oihf sfhaoifho fhorf owirf oewrfg eourgohvsjvhap0åqwp eef pwoufåw qo 4åweuf¨wpe fåowufåqw0euf åwqufåwu vw. Loiwahf oih pwihr piahvishfpwfåqw ufåwu jdvpodsj vposahpv aåoj åwougåwur gåowufouw ouw gou wåguwårgu wåpg.
Nej, det finns ingenting gömt här ovanför. Nej, det är inte ord som jag har kastat om. Nej, det är inte någon mening med detta. Förutom att det är ungefär så här jag känner mig. Det är ingen känsla jag kan sätta fingret på. Jag vet inte hur jag känner mig. Jag vet inte. Jag är förvirrad.
"Jag tycker inte om obehagliga känslor som jag inte kan sätta fingret på. Jag tycker de är konstiga, helt enkelt obehagliga. Speciellt om det är ett ihopsläng av en massa olika känslor. Känslor man inte får grepp om. Känslor man inte vet var de uppstod eller kom ifrån. Obehagligt, det är vad jag vill säga om dem."
(Vittnesbörd)
Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag ska tro, jag vet inte hur jag mår, jag vet inte vad jag känner. Egentligen vet jag inte om jag mår bra eller dåligt. Hur konstigt är inte det? Det är en konstig känsla jag har just nu och jag vet inte vad det betyder. Jag vet ingenting. Förvirrad. Förvirrad är ordet.
Jag skriver det här för att skriva av mig. Om det betyder någonting eller inte vet jag ej. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Förvirrad.
Rebecca
Du är inte ensam!
SvaraRaderaJag tror att du bara håller på att söka din identitet. Din vuxna. Du har ju aldrig varit vuxen förr - hur ska du kunna veta? Det tar tid att växa. Ibland går det i ryck, som när man växer 5 cm över en sommar. Du kanske har ett identitetssökarryck på g. Jag ramlade över ett blogginlägg som jag saxar in. Bara för att du ska se att många unga vuxna söker sin identitet - precis som du kanske gör just nu.
SvaraRaderaCaima
Jag är en förvirrad ung kvinna, som kämpar med att duga som jag är.
Tillsammans med andra intalar jag mig att jag är bra, söt, social, enkel att umgås med, tillräckligt sjysst för att de ska vilja hänga med mig etc. Av den enkla anledningen att klara av relationssituationen. Hålla huvudet ovanför ytan, andas och överleva konfrontationen med andra människor. Jag brukar säga att jag inte förstått mig på livets spelregler, ändå verkar jag kunna spela spelet. För vem ser den förvirrade unga kvinnan?
På kvällen när jag ligger ensam i sängen och summerar dagen, fylls jag alltför ofta av missmod och tvivel. Jag är bra som jag är - eller är jag? Det jag intalat mig själv under dagen kanske är inbillning och rentutav lögn. Jag känner mig schizofren och undrar hur jag ska hantera det paradoxala livet som skänkts mig. Kan jag göra det på egen hand eller måste jag be någon om hjälp, och därmed också (våga) visa vem jag verkligen är?
Hur ska jag kunna veta? Jag är bara en förvirrad ung kvinna.